målsättningarna krossades

Tänkte på några korta rader skriva nåt om tävlingssäsongen som varit. Mina mål för året var att klara

10 km - 38.59
Halvmarathon - 1.27.59
Marahon - 3.29.59

I efterhand kan det tyckas att målen var lågt ställda men mitt personbästa på 10 km låg på 39.54 innan årets tävlingar. Att kapa minuter på en så pass kort sträcka som 10 km är tufft. Det kostar blodsmak och uppoffringar.
I år har jag fullkomligt mosat mitt personbästa. Jag tror inte att det tar stopp här (efter Prinsens Minne trodde jag att kapaciteten var nådd på 10 km). Känner att det finns ytterligare tid att hämta in. Under 37 minuter på milen tror jag är fullt möjligt.

Förra året sprang jag mitt första halvmarathon. Stockholm halvmarathon fick äran att bli premiärloppet.
Det hade varit en jobbig senvår och sommar. Benhinneinflammation på både benen spökade. Bara ett par veckor innan loppet kunde jag träna normalt igen. Målet var att springa under 1.40.00. Det gick bättre än så och tiden landade på 1.30.28
Planen i år var att springa tre halvmaror; Stockholm, Prinsens Minne och Göteborgs marathon. Det blev bara ett lopp till slut på grund av olika omständigheter. Mitt mål var att förbättra tiden från förra året med 2 minuter 
Göteborgs halvmarathon blev min enda halvmara. Tiden är inte riktigt fastställd men även på den här distansen har jag gjort en tid som jag absolut inte förväntat mig.

Ett av de stora målen för året (andra mål har dykt upp under säsongen) var att springa ett marathon på en tid under 3.30.00 Förra sommaren fick en kompis till mig en startplats på Stockholm marathon. Det skulle vara tråkigt om han skulle behöva springa ensam. Så när startskottet ljöd den 28 maj var vi 5 kompisar som skulle springa. Fyra av oss gjorde under 4 timmar och det var första gången för oss alla. Imponerande skulle jag vilja säga.
Känns som en upprepning men även här gick det mycket bättre än vad jag förväntat mig. Klockan stannade på 3.17.02. Jag kände senare att om jag vetat hur ett marathon skulle kännas hade jag kunnat springa fortare. Nu vet jag min kapacitet och jag tror det är fullt möjligt att göra en tid under 3 timmar framöver.

Har jag underskattat min egen förmåga. Är jag för blyg att säga vad mina mål är? Är jag en dryg person som mörkar min kapacitet för att andra ska hylla mig?
Jag skulle vilja säga att inget påstående stämmer. Förklaringen är att jag har ökat träningsmängden (nu är året inte slut) med drygt 80%
Trodde aldrig att jag skulle springa så mycket i år och därav mina målsättningar.
Jag hade målsättningar längre fram i tiden med att springa under 38 minuter på 10 km och göra ett halvmaraton på under 1.25.00

Nu kan jag stolt presentera mina nya personliga rekord

10 km: 37.21
Halvmarathon: 1.24.07 (tiden kommer att ändras)
Marathon: 3.17.02

 

Jag har aldrig vunnit en tävling men jag känner mig ändå som en vinnare. 

känslomix

För 9 dagar sedan kom det fantastiska samtalet. Vi har blivit föräldrar till en kille på 4 ½ månad. Det första dagarna gick vi omkring i nåt slags chocktillstånd och dimma. Kunde inte fatta att det var sant. Det var en lättnad som sköljde över oss.

Om jag ska vara helt ärlig har inte det fantastiska glädjeruset kommit. Efter att barnbesked kom måste en massa papper fixas. Det ska vara nya friskintyg, utdrag ur belastningsregister, visumansökan med 54 kopior av allt möjligt, samtycke från socialtjänsten, arbetsgivarintyg .... Den praktiska sidan tog över direkt och den emotionella sidan har fått stå undan.

När vi träffar vår kille är jag säker på att glädjen, lyckan och i mitt fall pappakänslorna kommer välla in.
Jag har lätt för att gråta så jag får förbereda mig med en stor uppsättning pappersservetter vid överlämnandet.

Om drygt 1 vecka lämnar vi Sverige mot Colombia. Vilket fantastisk äventyr det kommer att bli.
Häng med!

återkomsten

Skönt att vara ute springa igen. Det är 13 dagar sedan jag hade löparskorna på mig senast.

Visste inte om det var möjligt att vara utan löpning helt under två veckor. Men jag prickade in en förkylning dagarna efter Göteborgs marathon så det har gått riktigt bra.

Idag var jag tillbaka i löparspåret. En helt vanligt dag i oktober. Gråväder och regnet hänger i luften. Men vad gör det när jag får springa. Det blev 10 fantastiska kilometer. Kanske att det gick lite fortare än beräknat.
Vem bryr sig. Idag är jag glad att jag är tillbaka. En ny säsong väntar runt hörnet.

Planen och målen finns där. Ni får hålla er till tåls. Jag kommer att presentera dom längre fram. Tills dess njuter jag av löpningen och annan träning som väntar mig.

Saucony is the shit

paris i bilder

Ett litet bildkollage från vår resa till Paris för 2 helger sedan.

barnbesked

Som en blixt från en klar himmel.
Idag blev jag pappa till en liten kille på 4 månader.

Är i chocktillstånd. Glädje, chock och en massa känslor samtidigt.
Har inte hunnit landa riktigt än.

Från och med nu kommer livet aldrig att bli detsamma igen. Fantastiskt härligt!

löparbesvikelse

Möts av följande när jag i flera dagar väntat på att de rätt tid ska publiceras från Göteborgs marathon. (jag sprang halvmaran) 
"Det saknas registrering i starten för ett antal löpare, de har fått samma nettotid som bruttotid".

Min egen tid på Garmin blev 1.23.37 och jag låg i fas med km markeringarna hela tiden. Så en tid kring 1.23.40 - 1.23.45 hade varit helt acceptabelt.

Tack för den! Det är möjligt att jag är jäkligt kinkig och gnällig men jag tycker det är jäkligt surt att du har en tid på klockan (visserligen inte helt 100 överensstämmande) och så får du en sluttid som är 30 sekunder sämre bruttotid/nettotid

Jag betalar 300 kr för att medverka i loppet. Nu går det inte att veta på förhand att jag inte skulle få en nettotid. Men hade jag vetat detta så hade jag kunnat springa en 21.095 meter vilken annan dag som helst utan att betala pengar och förbereda sig både fysiskt, mentalt och socialt.

Att få en korrekt och officiell tid på löpartävlingar är en stor del av min drivkraft för tillfället. Det är därför som jag tränar ca 4 - 5 mil i veckan. Ibland mer och ibland mindre. Det är därför som jag sliter med intervaller och långpass. Har en kropp som är sliten efter all träning under året.
Det är på tävlingar som du får ett kvitto på hur väl du förberett dig.

Jag som ansåg att Göteborgs Marathon var ett väl fungerande arrangemang.
Den åsikten får jag revidera nu.

Edit: Har skickat e-post till arrangörerna. Sedan får vi se vad svaret blir.

Trist!

Monopol

Det är som att vara med i Monopol. Du får hela tiden gå i Fängelse utan att passera gå. Samtidigt som du ser din omgivning gå förbi dig hela tiden. 

Omkörning, igen. Vi står fortfarande kvar på samma fläck och stampar.

Fick besked av en kompis igår att de väntar sitt andra barn med leverans i slutet av april som allt går som det ska. Kunde inte riktigt uttrycka min glädje för deras skull. Beskedet kom efter att jag uttryck hur less jag är på vår väntan.

När vi ställde oss i adoptionskö började vänner vänta sitt första barn. Nu ett par år senare befinner vi oss fortfarande på ruta när de nu väntar sitt andra barn. 

Under den processen är det faktiskt inget som har gått fortare än beräknat eller vad vi har kunnat förvänta oss. Tvärtom faktiskt.

På forumet för oss som väntar på adoption och/eller har adopterat från Colombia finns det en excelfil där man kan välja att skriva in väntetiden från det att handlingarna skickades till landet och barnbesked.

Väntetiden varierar naturligtvis men är alltifrån 2 månader till 6-7 månader. 

Nu har vi väntat på besked i 8 ½ månad. Såklart ska vi vara den familj som väntar extra länge.

Tiden mellan barnbesked och resebesked är 3-4 veckor eftersom du ska ha möjlighet att hitta flygbiljetter, boende, ordna med praktiska detaljer på hemmaplan, godkännande från socialtjänsten, ytterligare ett utdrag från belastningsregistret, friskintyg, anställningsbevis (för femtielfte gången) m.m.

Eftersom Adoptionscentrum inte kommer skicka några familjer senare än mitten av november är det inte troligt att vi kommer iväg i år. För i Colombia har de semester från mitten av december till mitten av januari.

När du väl är i landet får du åtminstone räkna med att stanna i
8 – 10 veckor innan domstolen har gett er sentencian; att vi är lagliga föräldrar till barnet.

Detta innebär att vi åtminstone får vänta ytterligare 2 månader eller kanske 3. Naturligtvis kan det ta längre tid än så.

Förutom en familj som väntat mer än 1 år (i deras fall är det andra omständigheter som ligger bakom) är vi de som väntat längst (enligt Colombiaforumet). 

Men varför inte? Inget har ju gått smidigt under den här processen.

Jag mår inte särskilt bra av den här väntan. Frustrerande är bara förnamnet 

Undrar om det är fler omkörningar på gång? Kikar i backspegeln 

 

barnlängtan

Det blev en känslosam stund i soffan igår när vi såg programmet ”Drömmen om ett barn”på TV3

Så många tankar och känslor inom mig och orden hittar inte riktigt fram.

Tårarna rann när vi fick följa Sandra och Lasse från Gotland som valde att adoptera från Sydkorea.

Det är bra att vi ofrivilligt barnlösa hamnar i fokus. Vi måste bli bättre på att diskutera detta. 

Vi är inte pestsmittade. Vi vill också synas. Inte bli åsidosatta. 

Känner så väl igen tankarna hos dessa person. Vi blir bortvalda sociala sammanhang där det har funnits barn med. Är det av barmhärtighet som vi får stanna hemma? Skiter de kanske att bjuda oss eftersom de inte orkar med att höra hur jävla jobbigt vi har det? Kanske är det så enkelt som att de inte är intresserade.Till slut orkar man inte längre utan väljer heller att isolera sig.

Tillfällen där det finns en gravid mage får all uppmärksamhet. Det ska kännas på magen. Det ska pratas namn, kläder, uppfostran och allt annat mellan himmel och jord. Där står vi som två alkisar med urinfläckiga byxor som ingen vill kännas vid även fast vi också väntar barn. Men det syns inte. Att inte kunna få biologiska barn är inte lika mycket värt i andras ögon. Vi är andrahandssorteringen på barnmarknaden. 

I ärlighetens namn ska det sägas att det finns de som är nyfikna också. Åh vad roligt att ni ska adoptera utbrister ni. Är det själva adoptionen som är roligt eller att vi ska bli föräldrar?
Det börjar bli väldigt tröttsamt att svara på frågor om vi får välja kön och varför det tar så lång tid när det finns så många föräldralösa barn. "Ni kommer ju älska det här barnet lika mycket som ett biologiskt barn". Det menar du inte?

Vi är de personer som alla tycker så jävla synd om.

Det finns även ett program om ofrivillig barnlöshet på SVT med komikern Pia Johansson. 

Har ni missat dessa program och vill veta mer Barn till varje pris? SVT och TV3´s Drömmen om ett barn

morgonjogg

Jag kliver ur sängen strax innan klockan 06.00 för att ge mig ut på en löptur. Dessa träningspass är enbart till för att röra på benen och få lite kilometer i kroppen. Jag är alldeles för trött för att köra kvalitet så här tidigt

Hoppades kunna undvika regnet men efter ett par hundra meter när jag blir tvungen att stanna för tåget öppnar sig himlen. Inte mycket att göra åt och egentligen har jag inget emot att springa i regn. Fast naturligtvis föredrar jag att springa när det är uppehåll och perfekt temperatur

Trodde det var en evighet sedan jag gav mig ut så här tidigt på morgonen. 

Men efter en titt i träningskalendern var det i början av september.

Det fantastiska med morgonjoggar är att jag blir hur pigg som helst på förmiddagen. Det är en väldigt stor skillnad jämfört med om jag inte tränar. Problemet är att jag är så oerhört morgontrött.
 

Hoppas få in lite mer av mina morgonjoggar under vintern när snön och tystheten har lagt sig som ett täcke över Mölndal. Det ser jag fram emot. Tro det eller ej 

underbara clara

Den omåttligt populära bloggerskan Underbara Clara har skapat debatt i ett inlägg där hon har klätt sin son i rosa klänning och strumpbyxor.
Diskussionen bland kommentarerna handlar om vad som är rätt och fel i frågan.

Min personliga åsikt är att kläder inte spelar någon roll utan det är hur du uppfostrar ditt barn som är det viktiga.

Men att som förälder medvetet provocera genom att sätta på sin son rosa klänning och strumpbyxor är endast för att skapa debatt. Den lilla killen har knappast själv fått välja sin egen klädsel.
Argumentet om att det skulle vara bekvämt känns enbart fånigt. Det hade väl räckt med ett par färgglada leggings istället. Inte så provocerande även fast det anses vara ett tjejplagg.

När hennes son är fri att själva välja kläder ska han naturligtvis få göra det.

Varför inte lyfta debatten från hennes inlägg istället. Små barn bör inte gå i begagnade skor eftersom deras fötter fortfarande växer och de bör få utforma sina skor själv.
Dessutom förstår jag inte poängen med att lägga ut bilder av sitt barn (ansiktsbilder) på en blogg, Facebook eller liknande. Debatt hade ändå kunnat skapas genom att hon är så populär i bloggkretsar.

Barnet kan själv inte välja om det vill vara med på bild. Så snälla låt bli.
Det är min högst personliga åsikt. Ni andra gör precis som ni vill :) 

Jag tycker Underbara Clara verkar vara en fantastisk person. En ung företagsam kvinna som väljer att gå sin egen väg. En person som med sin familj har valt sin väg i livet och det hon tror på. Fortsätt med det och skapa debatt men lämna ditt barn utanför.

ännu en förlust

Ännu en förlust. Inter har börjat säsongen allt annat än bra.

Det var stormatch på Guiseppe Meazza i lördags. Napoli gästade utan den ohyggligt formstarke Cavani. På förhand såg det ut att bli en jämn match. Resultatet visade annat och till sin hjälp hade de domare Rocchi.

Eftersom jag var i Paris i helgen kunde jag inte se matchen. Har sett den i efterhand och jag kunde bekräfta att domarinsatsen var horribel.
Granskningar i efterhand visar att Rocchis misstag och han blir nu avstängd 2-3 matcher.

Förlusten till trots så har spelet sett bra ut sedan Ranieri tillträdde. Under den första halvleken spelade vi riktigt bra. Det ser lovande ut inför kommande matcher.

Efter landslagsuppehållet har laget fått ytterligare tid på sig att spela ihop ett nytt system. Nu måste vi börja plocka poäng också.

Dagens bomb: Rykten gör gällande att Mourinho har kommit överens med Inter om en återkomst inför nästa säsong. 

Kanelbulle

Varför skulle Kanelbullens dag komma just idag? Jag som tänkte återgå till en mer normal kosthållning efter dekadenta dagar i Paris.

Jag älskar kanelbullar. Kan jag avstå en bulle just idag. Eller ska jag bara ta en. Bara en endaste kanelbulle och sen vara nyttig igen?

Vad tycker du?

Paris

Jag har varit i Paris under ett par dagar. Behöver jag säga att det var helt fantastiskt. Vi hade strålande sol och upp mot 30 grader varmt.
Eftersom både jag och min fru varit där tidigare kände vi inget behov av att hinna med alla måsten.
Trots det blev det ett besök vid Eiffeltornet på kvällstid. Picknick vid Sacre Coeur. Besök i Versailles enorma trädgård och en hel del besök på uteserveringar.
Ett flertal croissanter har jag ätit och levt allmänt onyttigt. Precis som det ska vara på en semester :)

Vi bodde i Bercy och just runt knuten var det jättemysiga restauranger och affärer. De hade gjort om gamla lagringslokaler för vin till trevliga små ställen.

Det negativa är att alla röker. Så äckligt att hela tiden hålla andan när du sitter på en uteservering. Skärpning alla. Jag har inte bett om att få lungcancer. 

Jag kan i alla fall få äta min mat i fred kan jag ju tycka.

Det har inte blivit mycket träning alls de senaste dagarna. Faktum är att det inte blivit någon träning alls. Men vi har promenerat en hel del. Det har säkert blivit upp mot 3 mil på de här dagarna.

Nu är det vardag igen och tillbaka i rutinerna. Suget efter löpningen har inte riktigt kommit tillbaka.
Idag får jag ändå riva av ett intervallpass för att få upp flåset igen till helgen.