pappersarbete

Pappersarbetet kring adoptionen fortsätter. Idag var vi på Skatteverket för att ordna med ett personnummer till C. De var hur lång kö som helst innan det var vår tur. Men ett nytt system, som i alla fall jag inte har sett tidigare, var att man kunde skriva in ett kontrollnummer som stod på kölappen samt sitt mobilnummer så fick jag ett sms när det närmade sig vår tur. Hur smidigt som helst. Gick på Åhlens och Stadium och kikade. Fick med mig två nya mössor.
Sedan bestämde vi oss för att ta en fika men just när vi stod i kön kom vårt sms. Så det var bara att ge sig iväg.

Kvinnan bakom disken hade ingen aning vilka oaper som behövdes utan hon tog tacksam emot det vi hade med oss. Så om ett par veckor har lille C ett personnummer. Kostnad gratis.

Det kändes speciellt att gå på stan och dra barnvagnen. Svårt att beskriva känslan men det var nån form av stolthet. En lycka om vi nu också är en del av världen vi så länge inte haft tillträde till. Kommer vi nu att bli bjudna på vänners barnkalas och andra tillställningar igen? Borde vi gå eller vara envis à och stolta och tacka nej?

Träningsvärken sitter fortfarande i. Har slarvat med stretchingen den sista tiden så ikväll sätter jag igång igen. Ska bli skönt att sträcka ut mina stela leder och muskler igen.

nystart i löparspåret

Efter att endast ha sprungit 5 - 6 gånger på sju veckor var det skönt att vara tillbaka på hemmaplan igen.
Den första tiden kommer jag att fokusera på att komma igång med löpningen. Det kanske blir 5-6 pass som jag bara vill njuta av att springa igen. Att låta kropp och själ få uppleva det jag tycker är allra roligast.

Har hunnit med två träningspass sedan jag kom i fredags.
I söndags sprang jag 10 km i 4.45 fart. Det andra passet genomfördes idag. Planen var 12 km och att se människor. Innan jag startade kände jag hur låren var lite stumma. Det var inte igår jag hade träningsvärk i benen efter ett löppass. Det är ett bevis på hur otränad jag är för tillfället.
Rundan skulle gå till universeum och tillbaka. På ditvägen ville jag ha lite fart och satte lite press på kroppen.
På hemvägen lät jag bara benen rulla på och när jag väl var hemma visade det sig att jag hållt en medelhastighet på 4.28. Kanske lite väl fort men det var så skönt att vara ute idag

Nästa pass blir ytterligare 2 km längre. 14 km är inplanerat medan jag på nyårsafton trappar ner lite och ska springa 10 km.
Om det känns bra i början på nästa vecka ska jag börja med intervallträningen igen.

Universum i Göteborg - Dagens vändplats

hemma

Ända in i det sista var det osäkert om vi skulle få fira jul hemma. Jisses, vilken dramatik vi fick vara med om.

Klockan 11.30 i torsdags kom chauffören William och hämtade mig för avfärd till svenska ambassaden.
Där träffade jag pappan i en annan familj som skulle med på samma plan som oss.
Efter drygt 1 timmas väntan kunde jag kvittera ut det provisoriska passet som gäller i tre månader. Kalaset kostade ungefär 1500 kr. Väldigt dyrt kan jag tycka men då i stunden får det nästan kosta hur mycket som helst. För nu ville vi hem.

Klockan 15 åkte vi mot flygplatsen. Tur att den lille gillar att åka bil. Det finns ju så mycket spännande att titta på. När vi väl hade checkat in och satt oss vid gaten kom det poliser som bad oss utrymma lokalen.
De ville gå igenom vårt bagage och pass ännu en gång. Suck!
I Colombia finns det poliser och vakter precis överallt och det här kändes som om de bara ville visa på sin makt.

Planet var försenat och vi förstod att våra 90 minuter som vi hade på oss för att byta terminal på Charles de Gaulle skulle bli väldigt knappa. Väl uppe i luften var den lille kinkig. Vi trodde det skulle gå bra att flyga för det hade det gjort på de korta flygningarna mellan Bogota och Santa Marta. Då sov han sig igenom både incheckning, flygresa, bagagutlämning och buss till hotellet :)
Den här resan skulle dock bli annorlunda. Han ville inte sova mer än 30- 40 minuter åt gången och däremellan så tjöt han högt och ljudligt. Min fru tröstade honom med vaggvisor och andra sånger.
Det är inte så kul för en 6- månaders bebis att behöva sitta fastspänd vilket de skulle göra så fort det var turbulens och det var det mest hela tiden kändes det som.
Men vid midnatt lyckades han slumra till i två timmar då han kunde ligga i baby basket. Det var svårt för oss att slappna av eftersom man lyssnade efter hans missnöjesljud hela tiden. Somnade gjorde vi också så småningom.

När vi landade i Paris var vi så pass försenade att vi insåg att vi inte skulle hinna i tid tills planet mot Landvetter skulle lyfta. Men vi fick inte deppa ihop utan bara ta oss så fort som möjligt mellan terminalerna.
Vid säkerhetskontrollen tog min fru en rövare och smet förbi hela kön och ställde sig i VIP- kön där bl.a. handikappade går förbi. Det var inga problem och hade vi inte smitit förbi där ....
Vi fortsatte vår språngmarsch genom terminaler och när vi väl hittade rätt terminal stod det inte vilket gate vi skulle till. Helt förvirrade sprang vi lite på måfå. Upp och nedför trappor ... och till slut hittade vi rätt, drygt 20 minuter sena efter det att planet skulle lyft.
Utmattade frågade vi personen vid gaten om vi fick komma på. Han kontaktade flygplanet och efter lite konversation fick vi klartecken att gå ombord. Herregud vilken lättnad. Nästa plan hem mot Göteborg skulle gå åtta timmar senare och var dessutom fullbokat.

Väl i planet brast det för min fru som annars är väldigt lugn av sig. Hon började gråta när hon insåg att vi var på väg hem. Att sedan den lille var helt hysterisk sista timman var något som vi kunde ta med ganska stor ro.
Han fick bete sig hur han ville för nu var vi på väg hem.

På Landvetter mötte min frus mamma, systrar, pappa och en gemensam bekant upp oss. Jag som är väldigt känslosam lyckades hålla tårarna borta trots att de var väldigt nära.
Bagaget hade fastnat i Paris men det gjorde inte så mycket. De skulle komma på morgonen dagen efter.

Efter 7 fantastiska veckor i Colombia är vi hemma. Det känns skönt och märkligt. Det tar nog ett par dagar innan jag har hittat rätt igen. Härligt att vara ledig ända fram till 9 januari då jag börjar jobba igen.
Kommer kännas konstigt och trist att inte kunna vara hemma med min son på dagtid utan bara se honom ett par timmar varje vardag. Känns ledsamt om jag ska vara ärlig.

dan före hemresa

I natt ringde min fru till skatteverket för att kontrollera att ansökan om de fyra sista siffrorna kommit från ambassaden. Det hade dom gjort och svaret var redan skickat tillbaka till ambassaden.
Personen på skatteverket lovade att även skicka en kopia till oss. Fantastiskt hur smidigt de svenska myndigheterna kan arbeta. Nu ska väl det inte var några problem, tror vi.

Vi hämtar passet imorgon kl. 11 lokal tid. Innan dess hoppas vi kunna hinna ta en fika på vårt favoritcafé och hitta de sista små presenterna. Min fru har stått för packningen idag medan jag passat sonen.
En bra fördelning tycker jag.

Idag har det varit personalfest med sång, höglösning från religiösa texter och mat. Personalen hade sin familj närvarande och det var jättekul att få vara med om detta!

Imorgon blir en lång dag. Tror att vår son känner på sig att det är något som är på väg att hända. Han har inte riktigt varit sig själv de senaste dagarna. Fortfarande väldigt glad men lite mer ledsen än vanligt.
Hoppas han sköter sig bra på planet. Det som känns bra är att planet lyfter 18.35 och det är då han brukar få sitt kvällsmål mat. Sen hoppas vi att han kommer till ro och sover i sin baby basket hela den långa atlantflygningen. Däremot kanske det blir lite kinkigare från Paris och hem till Landvetter. Men det är väl sånt vi får ta skulle jag tro.

Nästa inlägg kommer från hemmaplan. Tills dess. Ta hand om er

ljus i tunneln?

Tidigt imorse ringde vår kontakt och meddelade att kopiekvinnan var hemma/sjukhuset med sin far men att kopiorna skulle skickas till henne för påskrift för att sedan komma åter till folkbokföringen. Säkert tänkte jag. Det kan ta hela dan om det ens händer.

Jag tog mig ut för att köpa Alvedon och vatten. När jag var tillbaka hade vår kontakt ringt och meddelat de kommer och hämta upp oss om en timma.
Herregud, händer detta? Det kanske går vägen trots allt.

Nu var det av för att gör ett colombianskt pass. Chauffören, som även agerar administratör och tolk, tig med oss till kontoret för passutlämning. Internationella adoptioner går före sa han med en blinkning och ett leende. En halvtimma senare var passet ordnat.

Nästa anhalt blev svenska ambassaden. Vi fick komma efter kontorstid i 'detta speciella ärende'. Att det var stängt imorgon gällde inte den här typen av pass utan andra mer 'normala' pass. Nu går ansökan till Skatteverket som ordnar ett samordningsnummer. Min fru ringer i natt för att höra att det har kommit fram och ska dessutom be att de skickar en kopia tillbaka när ärendet åter går till ambassaden.
Enligt personen på ambassaden ska vi kunna hämta passet på torsdag vid 11- tiden. Då har vi ju gått om tid innan flyget går kl. 18.35 :)

Som jag skrivit tidigare och gärna återkommer till är att jag inte ropar hej förrän allt är klart.
Tack vare att ni hållt era tummar och alla lyckönskningar jag fått så ser det utt gå vägen i alla fall om än i sista stund.

Trots att vi har våndats oändligt sista tiden och beklagat oss över byråkratin så älskar jag Colombia. Jag vill resa tillbaka snart igen.
Landet kommer för alltid vara en stor del av mitt hjärta!

självfallet ...

... var inte kvinnan på plats i eftermiddag för att skriva ut kopiorna. Det är det jag säger hela tiden. Du är aldrig säker på nåt i det här landet när det gäller pappersexcersis. Det hade dykt upp något akut som gjorde att hon inte kunde vara där i eftermiddag. Möjligtvis skulle hon komma in senare under tidig kväll.
Haha, varför skulle hon det? Kommer hon in tidigt imorgon bitti? Vem vet?
Självklart finns det bara en som kan ordna med kopiorna också. Det är ju helt normalt och naturligt.
Känns som jag aldrig mer ska klaga på den byråkratin som finns i Sverige.

Vi måste vara på ambassaden innan kl. 12 imorgon för att kunna påbörja det svenska passet. Om allt går som det ska har vi hunnit ordna med det colombianska passet innan dess även om vi får vänta till imorgon på kopiorna. Som sagt, you can never be sure

Nu börjar det åter se riktigt jävla dystert ut. Varför skulle något flyta på överhuvudtaget?
Uppdaterad information kommer imorgon.

pass på pass?

Inget verkar gå smidigt i den här processen. Egentligen är jag inte förvånad.

Idag var vi på plats vid folkbokföringen kl. 07.15 vilket var 45 minuter innan de öppnade. Det var bra att vi hade gott om tid för allt eftersom tiden gick kom det fler och fler människor. Det var kanske fyra tonårspar som skulle registrera sitt nyfödda barn. Tänkte på vilken framtid de har? De såg i alla fall lyckliga ut.

Ändringen i folkbokföringen gick smidigt. Fick lämna mitt fingeravtryck som en slags försäkran på dokumentet.
Old school så det förslår. Kopior behövs för att kunna ansöka om det colombianska passet. Kvinnan bakom disken säger att kopior kan hämtas på onsdag. Hallå, det går inte för sig för vi reser hem på torsdag. Kom imorgon då? Min tolk förklarar allvaret i situationen och de säger då att kopiorna kan hämtas kl. 14
Hoppas att hennes löfte stämmer och att den person som är ansvarig för kopieringen finns där alternativt har gjort sitt jobb.

När jag är åter på hotellrummet har vi fått en länk om den svenska ambassaden att de inte utfördar pass eller tar emot passansökningar den 21 december. Men vad ända in i he ..... Så typiskt. Det innebär att vi bara har torsdag på oss att ordna med passet.

I natt måste vi ringa till Skattemyndigheten i Sverige för att de ska vara beredda på att det är ett brådskande ärende. Imorgon, efter att vi ordnat med det colombianska passet ska vi till svenska ambassaden för att göra ansökan. Exakt hur ordningen går till som vet jag inte men jag hoppas att de kan bearbeta vår ansökan under onsdagen. Annars blir det en hektisk dag och nervpirrande på torsdag.

För blir inte passet klart på torsdag blir vi kvar till åtminstone 4 januari eftersom svenska ambassaden inte utfärdar ny pass mellan 26/12 - 3/1 på grund av byte av passautomater. Ännu en sak som kan påverka oss.

Så det blir trots allt en jul och nyår i Colombia. Som jag skrivit tidigare ska man inte ropa hej förrän saker och ting är klart här.

en liten, liten tagg

Sentencian i hamn. Det är en lättnad att vår son nu är vår även i juridisk mening.

Samtidigt, i en liten känslig del av min själ, kan jag känna lite sorg över att vår son har blivit bortlämnad av sina biologiska föräldrar. Ett oönskat barn men ändå med en önskan om ett bättre liv för honom genom adoption.
Någon annans olycka har blivit vår lycka. Eller så ska man nog inte se på saken.

Vi har en bild på hans mamma och syskon och det skär i hjärtat varje gång jag ser bilden.
Samtidigt är jag glad för vår son för vi har så pass mycket uppgifter om hans ursprung att det inte ska vara några problem att sedan i vuxen ålder hitta sina rötter.

En av de stora uppgifterna vi har framför oss är att väldigt snart börja berätta om att det finns en annan mamma. En mamma som bar honom i sin mage. En saga/berättelse på barnets nivå.
Han ska vara medveten om detta på ett tidigt stadium.

Jag blev själv lämnad av min biologiska pappa som väldigt liten. I 10- års åldern fick jag reda sannngen och jag blev chockad och ville inte tro på det.

Ännu i dag sitter det en tagg kvar om varför jag var oönskad. Har försökt med kontakt men inte fått svar. Jag hoppas för allt i världen att vår sons biologiska familj vill ta emot honom med öppna armar och välkomna honom som en del av sig. Då kan jag känna mig lugn och glad.
Trots allt tror jag att blod är ganska tjockt.

Jag älskar dig min son!

äntligen!

Igår kväll ringde vår kontakt och meddelade att sentencian kunde bli klar under fredagen. Vi behövde bara några underskrifter på beslutet.
Klockan 9.00, 45 minuter försenad på grund av all trafik, styrde vi mot domstolen för att hämta ut sentencian och skriva under. Det var oerhört viktigt att kontrollera stavningen på våra namn samt passnummer.
När vi väl var framme vid domstolen så hade underskrifterna redan gjorts så det var bara för mig att sätta min kråka på dokumentet också. Nu är han vår i juridisk mening också! F-n så underbart!

Därefter åkte jag och chauffören mot stället för folkbokföringen. Vi färdades i cirka en timma med bil genom de södra delarna av Bogotá. Usch vilken syn att se människor ligga bland sopor på gatorna, folk som är så höga att de knappt vet vad de heter. Det var verkligen stora kontraster mot den norra delen av staden där vi bor.
Framme vid folkbokföringen satt två tjejer bakom disken och de såg inte ut att vara en dag över 15 år. De sa att personen som ändrar i dokumentet inte var på plats. Min chaufför och tolk undrade om det inte fanns någon annan som kunde göra det. Svaret var nej!
Typiskt colombiansk byråkrati som jag känner den. Samtidigt kan jag undra varför inte vår kontakt eller chauffören ringde i förväg för att försäkra sig om att personen fanns där. Då hade vi sparat två timmars bilresa.

Så nu kommer vi göra resan till folkbokföringen på måndag istället. Vi reser från hotellet redan kl. 06.15 för att vara på plats så fort de öppnar. Sedan bär det av för att ordna ett colombianskt pass till sonen.
Efter det, på tisdag eller sent på måndag, kontaktar vi svenska ambassaden för att få ett svenskt pass.
Det ska mycket till nu om vi inte kommer hem på torsdag. Det är nästan säkert nu. Men som jag skrivit innan så det enda jag är säker på i det här landet är att man aldrig kan vara säker på nåt.

För att ni tålmodigt läst om min oro de senaste dagarna bjuder jag på en bild av sonen.

sonen

Klockan är nu 13.10. Inget samtal idag heller. Undrar verkligen vad problemet kan vara med att få en underskrift? Vet att i en domstol så var den nya domaren emot internationella adoptioner och därför sa han till den svenska familjens advokat att han tidigast kunde behandla ärendet i mars 2012. Det här var i september.
Familjen fick sitt ärende flyttat till en annan domstol och var hemma efter 12 veckor.

Men så är det inte i vårt fall. Adoptionen är godkänd men beslutet inte undertecknat.

Hörde nyss telefonen ringa i lobbbyn. Den norska killen som svarade sa muy bien. Kan de ha fått ett löfte om att allt är klart? I så fall är vi ensamma kvar utan besked!!

Hotellpersonalen sa idag att de aldrig haft en familj som kommit i november och stannat över julen. Uppgiven som jag är tänkte jag för mig själv "men vad fint att ni nu får den första familjen som kan visas upp som exempel senare". Därför har jag idag börjat kika på lägenheter att hyra här i stan. Vill man bo i ett någorlunda tryggt område kostar det.

Suck! känner mig inte alls uppåt för tillfället.
Två dagar kvar att hoppas på. Eller, det har kommit lite olika bud om detta. Vår kontakt säger att de jobbar imorgon och på måndag. Har även hört att de stänger imorgon ...
Saker och ting i ett nötskal. Man vet inte riktigt vad man ska tro på.
Det jag vet är att ifall vi inget hört på måndag em är det kört.
Skulle vi få det klart på måndag är detmändå inte säkert att vi hinner med pass och personnummer. Ambassaden har ingen passverksmhet mellan 26 dec och 3 jan
Men hellre det än att vi sitter här till slutet av januari/början på februari

ännu ett samtal

Vi sitter vid middagsbordet. Telefonen ringer och det är vår kontakt som vill tala med oss.
Märkligt att hon skulle ringa så här sent och meddela att allt var klart.
Som sagt, hon ville bara meddela att en av oss borde stanna på hotellet för att så snabbt som möjligt kunna ta oss till domstolen och skriva under beslutet.

Så vår kontakt har ringt två gånger idag utan att någo är klart (även om hon lovade att nästa gång skulle ringa så var allt klart)
Hon kanske också känner sig stressad?

Imorgon blir ytterligare en dag av spänd väntan och frustration.

ny uppdaterad information

Vår kontakt ringde just och meddelade att de sociala myndigheterna skrivit på. Nu är det bara domarens underskrift som saknas. Vår kontakt, som jobbat med dessa ärenden i 20 år, kan inte lova att det kommer bli innan juluppehållet. Ja då vet man att inget är hugget i sten när det gäller adoptionsärenden i det här landet. '

 Lite som med SJ känns det som

Vi stampar alltså fortfarande på samma fläck.

En dansk familj fick sin sentencia idag. Lite svårt att glädja sig .... just nu tänker man bara på sig själv.
Vad underbart att det kan bli att fira jul och nyår här nere!

Snart kommer den här arga och förbannade känslan att övergå i resignation och mer "det var väl det jag förstod". Faktiskt är det så att inget har gått fortare, snarare tvärtom, i den här process. Så egentligen borde man väl vara van?

tjatar

Måste fortsätta tjata om det jobbiga i att vänta på telefonsamtalet som berättar att sentencian nu är klar.
För nu är det bara underskrifterna som saknas eftersom ärendet accepterades i fredags.
Just dessa underskrifter kostar inte bara på oss psykiskt utan även ekonomiskt. 

När det gäller det psykiska så känns det oerhört tufft att behöva sitta här i från 20 december - 20 januari utan att det händer något i vårt ärende. Vi kan inte förbereda det colombianska passet, personnummer eller ett svenskt pass utan sentencian.
Efter det att domstolen öppnat i slutet på januari har du ingen aning om hur länge de tänker hålla på sina underskrifter. När väl underskrifterna är på plats så tar det ett par dagar att fixa det andra och sedan ska det finnas flygbiljetter hem också. Så i princip kan vi bli kvar här ett par dagar in i februari.
Låter hur lockande som helst.

Den ekonomiska biten innebär att vi förlorar arbetsinkomst för ytterligare 1 månad och lite till. Föräldradagar får vi naturligtvis använda men inte förrän vi har ett personnummer på barnet. Dessutom finns det lån och andra räkningar som ska betalas på hemmaplan. Att bo på hotell kostar drygt 1000 kr/natt och det blir även utgifter för att kunna roa sig lite också.

Med lätt huvudräkning så går de extra 5-6 veckorna på ytterligare 60 000 och det för ett par underskrifter!

om byråkrati

I fredags fick vi vårt adoptionsärende accepterat i domstolen. Det innebär tyvärr inte att vi nu är juridiska föräldrar. Från det att ärendet är accepterat har domaren 10 dagar på sig att göra klart beslutet.
Nu är det så att det inte finns 10 dagar att spela på. Nu på fredag stänger domstolen ner i en månad och då kommer inget att hända med vårt ärende.
Man kan tycka en massa saker om hur saker och ting borde gå till. Men efter att ha hört andra adoptionsfamiljer och deras möten med den colombianska byråkratin så förvånar mig inget längre.
Bara vi får det juridiska beslutet så ska det inte vara några problem med att ordna ett tillfälligt colombianskt pass till lillen, ett svenskt pass och personnummer. Men som sagt, jag ropar inte hej förrän det är klart.

Innan domaren kan ta beslutet ska en person från de sociala myndigheterna skriva på. Vår kontakt sa att det skulle ske idag eller imorgon. Vi hoppas att det skedda idag och att vi vår får sentencia imorgon.

Hoppas ni alla håller tummarna. För jag känner mig inte så sugen att vara här ytterligare 6 veckor.
Missförstå mig rätt. Colombia är ett fantastiskt land på alla sätt men hemma är ändå hemma. Det skulle vara helt fantastiskt om vi kunde få fira jul hemma.
Nu har vi biljetter bokade hem den 22 december med 1½ timmas speltid innan flyget från Paris går hem till Göteborg.

6 månader och 200 mil

Det är väldigt glest mellan inläggen. Sedan förra inlägget har vi hunnit flytta på oss till Bogotá igen.
Vi har nu varit på plats i lite drygt en vecka. På nåt sätt lyckas vi få dagarna att gå. Det gäller att planera inför nästkommande dag så vi har nåt att se fram mot. Det brukar oftast bli att vi gör en utflykt eller bara tar en fika.

Kommer aldrig att resonera som en av familjerna här som inte har dator med sig och de har ingen nytta av TV heller. Vi undrar helt enkelt vad de sysselsätter sig med när barnet sover/inte sover. De gör knappt några utflykter heller så tiden måste gå sjukt långsamt.
Igår fick jag svar på vad de gör. De båda sover när barnet sover. Så det blir en tupplur på både för- och eftermiddag. Det säger jag inget om eftersom det tar lite på krafterna så här i början när man inte är van vid alla rutinerar. Fast jag ska definitivt inte klaga. Det har gått riktigt bra för oss trots mindre sömn. Det är bara att göra det helt enkelt. Det är ju detta som jag längtat efter :)
Åter till den här familjen. Mannen sa att de vill gå och lägga sig så tidigt som möjligt så att dagen tar slut snabbt. Låter hur kul som helst, eller hur?

Visst kan man bli trött av bebisar?

Har haft problem med hosta ett tag och det har knappt blivit bättre. Så i förrgår var doktorn här för sonen och då bad jag henne kolla min hals också. Som jag misstänkte har jag fått halsfluss. Men en dunderkur på 3 tabletter och det försvann redan till dagen därpå.
Har inte kunnat träna som jag velat; dels på grund av sjukdom och det är svårt att springa utomhus här i Bogotá. Men idag kände jag mig pigg. Jag och en dansk kille gav oss iväg till gymet. Fanns löpband där så jag betade av 10 km i hyfsad fart (med tanke på utebliven träning)
Så nu äntligen har jag sprungit 200 mil i år. Det är en ökning med 100 %. Är riktigt nöjd och all träning har gett resultat tidsmässigt.

Funderar fortfarande på mina mål inför nästa år.

Idag har den lille fått sin 6- månaders vaccination. Jag klarar inte av att se nålar så jag gick ut från hotellrummet :) Han tog det ganska bra och somnade efter nån timme. Men sedan har han inte alls varit särskilt lycklig. Illtjutit i mer än en timma. Vi gav honom alvedon och nu sussar han i sängen. Hoppas han får sova länge nu.
Fantastiskt hur fort det går att känna känslan att man kan göra allt för sitt barn.  Fascinerande och häftigt.

För att fylla på med ny energi tar vi oss en kaffe och våffla

Men att få barn är en helt fantastisk känsla

sjuk i paradiset

Två dagar kvar i värmen innan vi reser åter mot bullrets Bogotá.

De senaste dagarna har jag haft hosta och mycket slem i luftrören. Har inte alls känts bra så när vi var i ett köpcenter häromdan  fick det bli hostmedicin. Den har hjälpt och jag kan nu hosta upp eländet.
Tyvärr så drabbades jag av ett bakslag igår. När jag vaknade kände jag mig hängig och vid lunchtid så började jag frysa och skaka tänder. Termometern visade 39 grader. Jag låg med kortärmad tröja, träningsjacka, knälånga jeansshorts, strumpor och fleecefilt i sängen och ändå frös jag jättemycket.
Frossan varade i ett par timmar men jag hade ändå feber under hela kvällen. Vi somnade tidigare än vanligt igår kväll, redan strax innan kl. 21

Imorse när jag vaknade kände jag mig fortfarande inte helt ok. Hade fortfarande lite feber och kände mig lite hängig och frusen. Nu på kvällen känns allt mycket bättre igen trots lite hosta som hänger kvar.
Har till och med tagit mig ett bad nu i solnedgången. Härligt!

När vi kommer tillbaka till Bogotá ska vi ringa doktorn som får undersöka vår son. Han har hostat hela tiden vi haft honom och nyst en del. Visserligen har det blivit bättre medan vi varit här i Santa Marta men vi tänkte ändå få honom undersökt. Känns som hostan blivit mer rosslig.

Ikväll blir det middag på en italiensk restaurang här på området. Ett som är säkert är att de inte snålar med maten här. På eftermiddagen beställde vi en kycklingmacka till vår bungalow. Eftersom vi alltid får jätteportioner här så förstod jag nästan att det skulle bli nåt stort. Mycket riktigt ... en riktig stor smörgås med kycklingröra och pommes till.

Bjuder på lite bilder från Santa Marta

 strandremsan vid vår resort 

 en helt okej strand vi har 

 solnedgång i Santa Marta

 utsikt från vår bungalow och ca 50 meter ner till havet

Som ni märker är det inte mycket till träningsblogg just nu. Hoppas ni står ut ett tills jag är hemma.