Klockan 9.00, 45 minuter försenad på grund av all trafik, styrde vi mot domstolen för att hämta ut sentencian och skriva under. Det var oerhört viktigt att kontrollera stavningen på våra namn samt passnummer.
När vi väl var framme vid domstolen så hade underskrifterna redan gjorts så det var bara för mig att sätta min kråka på dokumentet också. Nu är han vår i juridisk mening också! F-n så underbart!
Därefter åkte jag och chauffören mot stället för folkbokföringen. Vi färdades i cirka en timma med bil genom de södra delarna av Bogotá. Usch vilken syn att se människor ligga bland sopor på gatorna, folk som är så höga att de knappt vet vad de heter. Det var verkligen stora kontraster mot den norra delen av staden där vi bor.
Framme vid folkbokföringen satt två tjejer bakom disken och de såg inte ut att vara en dag över 15 år. De sa att personen som ändrar i dokumentet inte var på plats. Min chaufför och tolk undrade om det inte fanns någon annan som kunde göra det. Svaret var nej!
Typiskt colombiansk byråkrati som jag känner den. Samtidigt kan jag undra varför inte vår kontakt eller chauffören ringde i förväg för att försäkra sig om att personen fanns där. Då hade vi sparat två timmars bilresa.
Så nu kommer vi göra resan till folkbokföringen på måndag istället. Vi reser från hotellet redan kl. 06.15 för att vara på plats så fort de öppnar. Sedan bär det av för att ordna ett colombianskt pass till sonen.
Efter det, på tisdag eller sent på måndag, kontaktar vi svenska ambassaden för att få ett svenskt pass.
Det ska mycket till nu om vi inte kommer hem på torsdag. Det är nästan säkert nu. Men som jag skrivit innan så det enda jag är säker på i det här landet är att man aldrig kan vara säker på nåt.
För att ni tålmodigt läst om min oro de senaste dagarna bjuder jag på en bild av sonen.
sonen
Han är så fin! Så roligt att han äntligen är er 'på riktigt' också!
SvaraRadera