Bottennapp Sävedalsloppet - plats: 27, tid: 38.50

Jag älskar att springa. Det är min stora passion och hobby. Jag tänker löpning varje dag.

Däremot gillar jag inte att tävla. Eller jag ogillar sista dagarna, veckan innan en tävling. Jag tänker negativa tankar om hur jobbigt det kommer bli, hur fort jag måste springa för att klara min måltid.
Kanske jag borde sluta tävla och enbart träna? Inte en chans. För mig är det en slags hatkärlek. Jag strävar efter att bli bättre och då är tiderna viktiga. Tider som blir officiella i en tävling. Det är en bekräftelse. En bekräftelse som jag sällan fick som liten. Nånstans inom mig kanske löpningen och resultaten är ett sätt att människor i min omgivning ska tycka att jag är bra. Bra på nån enstaka liten sak.

Efter Lidingöloppet blev jag förkyld. Ont i halsen, snorig och hosta. Efter 11 dagar körde jag mitt första löppass. Det gick helt okej. Veckan som följde var löpkänslan upp och ner. Två dagars träning kändes slitsamt för kroppen. Det var stelt och tugnt. Efter mitt sista pass i torsdag då jag körde 3 x 3-2-1 min med 1 minuts vila mellan varje set kändes det riktigt bra. Utan att gå på max kunde jag hålla ett fint tempo på 3.20 (1800 meter på varje set)
Hemjoggen däremot var en hemsk upplevelse. Orkade knappt ta mig hemåt. Oerhört tunga ben. Bläh

Känslan var inte den bästa inför Sävedalsloppet som avgjordes igår. Dagen innan var jag osäker på om jag överhuvudtaget skulle ställa upp. Kände att jag inte skulle vara i närheten av mitt PB. Så redan där hade jag mentalt ställt in mig på att det kommer bli jobbigt och svårt.
Min fru övertalade mig att springa med motiveringen att jag alltid brukar känna så här.

Så igår stod jag på startlinjen med ett stort svart negativt moln över mig. Öppnade första km på 3.29 men sedan gick det raskt utför. Så vid km 4 börjar gå. Jag tappar allt mental kollaps. Den här km går i 4.20 :)
Börjar så småningom börja springa igen. De två följande km går i 3.43 och 3.44. Det är håglöst och jag börjar återigen att gå. Har ingen kraft i benen och jag börjar få känning lite här och var. Inbillade såklart. Återupptar lite vad som kan kallas löpning (3.43) och sen hamnar jag i bekvämlighetslöpning (4.04)

Klockan tickar iväg och det här börjar bli pinsamt. När det var 500 - 600 m kvar och jag ska svänger upp på vägen mot idrottsplatsen hör jag funktionärer säga att jag har ett lätt steg. En kille ropar att jag inte ens ser trött ut. Jag känner mig nonschalant och uppgiven. Just innan man kommer in på löparbanorna är det gräs och blött. Stannar nästan upp så jag inte ska halka. Det är inte vad man kan kalla grinta.
När det är 200 - 300 m kvar så trycker jag ändå på lite för att kunna klara 39 minuters gränsen.

Den sista rushen gjorde mig i alla fall andfådd och jag kunde pusta ut vid målgången. Tar mig snabbt från området. Skämshatten på.

Om jag nu ska hitta nåt positivt med det här loppet är att när jag väl springer så låg tempot på 3.43 ungefär. Detta utan känna att jag trycker på för fullt. Jag är övertygad om att det finns tider för 36.30 och kanske lite till i kroppen över 10 km. 

Var ändå glad efter loppet. Nöjd över att tävlande är över för ett tag framöver. Nu blir det löpning utan tidskrav ett par veckor. Sedan ska jag fokusera mot Sylvesterloppet för jag har inte gett upp sub37 min ännu i år.

38.50 blev tiden igår om jag nu inte hade skrivit det innan :)