barnlängtan

Det blev en känslosam stund i soffan igår när vi såg programmet ”Drömmen om ett barn”på TV3

Så många tankar och känslor inom mig och orden hittar inte riktigt fram.

Tårarna rann när vi fick följa Sandra och Lasse från Gotland som valde att adoptera från Sydkorea.

Det är bra att vi ofrivilligt barnlösa hamnar i fokus. Vi måste bli bättre på att diskutera detta. 

Vi är inte pestsmittade. Vi vill också synas. Inte bli åsidosatta. 

Känner så väl igen tankarna hos dessa person. Vi blir bortvalda sociala sammanhang där det har funnits barn med. Är det av barmhärtighet som vi får stanna hemma? Skiter de kanske att bjuda oss eftersom de inte orkar med att höra hur jävla jobbigt vi har det? Kanske är det så enkelt som att de inte är intresserade.Till slut orkar man inte längre utan väljer heller att isolera sig.

Tillfällen där det finns en gravid mage får all uppmärksamhet. Det ska kännas på magen. Det ska pratas namn, kläder, uppfostran och allt annat mellan himmel och jord. Där står vi som två alkisar med urinfläckiga byxor som ingen vill kännas vid även fast vi också väntar barn. Men det syns inte. Att inte kunna få biologiska barn är inte lika mycket värt i andras ögon. Vi är andrahandssorteringen på barnmarknaden. 

I ärlighetens namn ska det sägas att det finns de som är nyfikna också. Åh vad roligt att ni ska adoptera utbrister ni. Är det själva adoptionen som är roligt eller att vi ska bli föräldrar?
Det börjar bli väldigt tröttsamt att svara på frågor om vi får välja kön och varför det tar så lång tid när det finns så många föräldralösa barn. "Ni kommer ju älska det här barnet lika mycket som ett biologiskt barn". Det menar du inte?

Vi är de personer som alla tycker så jävla synd om.

Det finns även ett program om ofrivillig barnlöshet på SVT med komikern Pia Johansson. 

Har ni missat dessa program och vill veta mer Barn till varje pris? SVT och TV3´s Drömmen om ett barn