Sentencian i hamn. Det är en lättnad att vår son nu är vår även i juridisk mening.
Samtidigt, i en liten känslig del av min själ, kan jag känna lite sorg över att vår son har blivit bortlämnad av sina biologiska föräldrar. Ett oönskat barn men ändå med en önskan om ett bättre liv för honom genom adoption.
Någon annans olycka har blivit vår lycka. Eller så ska man nog inte se på saken.
Vi har en bild på hans mamma och syskon och det skär i hjärtat varje gång jag ser bilden.
Samtidigt är jag glad för vår son för vi har så pass mycket uppgifter om hans ursprung att det inte ska vara några problem att sedan i vuxen ålder hitta sina rötter.
En av de stora uppgifterna vi har framför oss är att väldigt snart börja berätta om att det finns en annan mamma. En mamma som bar honom i sin mage. En saga/berättelse på barnets nivå.
Han ska vara medveten om detta på ett tidigt stadium.
Jag blev själv lämnad av min biologiska pappa som väldigt liten. I 10- års åldern fick jag reda sannngen och jag blev chockad och ville inte tro på det.
Ännu i dag sitter det en tagg kvar om varför jag var oönskad. Har försökt med kontakt men inte fått svar. Jag hoppas för allt i världen att vår sons biologiska familj vill ta emot honom med öppna armar och välkomna honom som en del av sig. Då kan jag känna mig lugn och glad.
Trots allt tror jag att blod är ganska tjockt.
Jag älskar dig min son!
Jag tror att du ändå har stor nytta i dina egna erfarenheter när det gäller hur ni kommer att berätta för eran son. Det här med att berätta tidigt, och låta det vara en naturlig del, och en "saga" till en början, låter väldigt smart:)
SvaraRaderaHerregud, det är ju som en dramaföljetong detta! Jag satt med andan i halsen när jag läste om påskrifterna och bilresan. Gud så skönt att det verkar ordna sig så att ni snart får åka hem! Och vilken ursöt liten pepparkaksgubbe på bilden, tack för att vi fick se honom! ;)
SvaraRaderaFantastiska besked och sonen på bilden är verkligen söt som socker!
SvaraRaderaTa hand om er och njut av sista tiden där nere!
Kram