hemma

Ända in i det sista var det osäkert om vi skulle få fira jul hemma. Jisses, vilken dramatik vi fick vara med om.

Klockan 11.30 i torsdags kom chauffören William och hämtade mig för avfärd till svenska ambassaden.
Där träffade jag pappan i en annan familj som skulle med på samma plan som oss.
Efter drygt 1 timmas väntan kunde jag kvittera ut det provisoriska passet som gäller i tre månader. Kalaset kostade ungefär 1500 kr. Väldigt dyrt kan jag tycka men då i stunden får det nästan kosta hur mycket som helst. För nu ville vi hem.

Klockan 15 åkte vi mot flygplatsen. Tur att den lille gillar att åka bil. Det finns ju så mycket spännande att titta på. När vi väl hade checkat in och satt oss vid gaten kom det poliser som bad oss utrymma lokalen.
De ville gå igenom vårt bagage och pass ännu en gång. Suck!
I Colombia finns det poliser och vakter precis överallt och det här kändes som om de bara ville visa på sin makt.

Planet var försenat och vi förstod att våra 90 minuter som vi hade på oss för att byta terminal på Charles de Gaulle skulle bli väldigt knappa. Väl uppe i luften var den lille kinkig. Vi trodde det skulle gå bra att flyga för det hade det gjort på de korta flygningarna mellan Bogota och Santa Marta. Då sov han sig igenom både incheckning, flygresa, bagagutlämning och buss till hotellet :)
Den här resan skulle dock bli annorlunda. Han ville inte sova mer än 30- 40 minuter åt gången och däremellan så tjöt han högt och ljudligt. Min fru tröstade honom med vaggvisor och andra sånger.
Det är inte så kul för en 6- månaders bebis att behöva sitta fastspänd vilket de skulle göra så fort det var turbulens och det var det mest hela tiden kändes det som.
Men vid midnatt lyckades han slumra till i två timmar då han kunde ligga i baby basket. Det var svårt för oss att slappna av eftersom man lyssnade efter hans missnöjesljud hela tiden. Somnade gjorde vi också så småningom.

När vi landade i Paris var vi så pass försenade att vi insåg att vi inte skulle hinna i tid tills planet mot Landvetter skulle lyfta. Men vi fick inte deppa ihop utan bara ta oss så fort som möjligt mellan terminalerna.
Vid säkerhetskontrollen tog min fru en rövare och smet förbi hela kön och ställde sig i VIP- kön där bl.a. handikappade går förbi. Det var inga problem och hade vi inte smitit förbi där ....
Vi fortsatte vår språngmarsch genom terminaler och när vi väl hittade rätt terminal stod det inte vilket gate vi skulle till. Helt förvirrade sprang vi lite på måfå. Upp och nedför trappor ... och till slut hittade vi rätt, drygt 20 minuter sena efter det att planet skulle lyft.
Utmattade frågade vi personen vid gaten om vi fick komma på. Han kontaktade flygplanet och efter lite konversation fick vi klartecken att gå ombord. Herregud vilken lättnad. Nästa plan hem mot Göteborg skulle gå åtta timmar senare och var dessutom fullbokat.

Väl i planet brast det för min fru som annars är väldigt lugn av sig. Hon började gråta när hon insåg att vi var på väg hem. Att sedan den lille var helt hysterisk sista timman var något som vi kunde ta med ganska stor ro.
Han fick bete sig hur han ville för nu var vi på väg hem.

På Landvetter mötte min frus mamma, systrar, pappa och en gemensam bekant upp oss. Jag som är väldigt känslosam lyckades hålla tårarna borta trots att de var väldigt nära.
Bagaget hade fastnat i Paris men det gjorde inte så mycket. De skulle komma på morgonen dagen efter.

Efter 7 fantastiska veckor i Colombia är vi hemma. Det känns skönt och märkligt. Det tar nog ett par dagar innan jag har hittat rätt igen. Härligt att vara ledig ända fram till 9 januari då jag börjar jobba igen.
Kommer kännas konstigt och trist att inte kunna vara hemma med min son på dagtid utan bara se honom ett par timmar varje vardag. Känns ledsamt om jag ska vara ärlig.