uppdatering av skadan

Försökte ge mig på att springa hem från jobbet igår. Ett korkat beslut eftersom jag innerst inne visste att det inte skulle funka.
Två kilometer höll jag ut innan jag blev tvungen att ta spårvagnen hem.

Det var ett bra beslut och jag är rätt nöjd med mig själv att jag inte härdade ut med smärtan och sprang ända hem. Jag är fruktansvärt envis och jag vill bara stoppa smärtan långt bak och inte tänka på den.

Nu kanske det bara blir vila en vecka istället för månader om jag hade fortsatt att springa.

Idag tisdag morgon gör det inte lika ont i foten att gå. Däremot smärtar det när jag sträcker ut vristen. Innebär det att något ledband/sena har fått sig en inflammation/sträckning?

Min skada innebär ingen vila. Det gör mig mer tid att besöka gymmet istället :)
Idag blir det lite bålstyrka hemma och imorgon bitti är jag på plats i gymmet igen.
Tänker vila helt från löpningen den här veckan och hoppas att jag är smärtfri till helgen.
Om inte, får jag ta kontakt med expertisen.

långpass och smärta i foten

Löpningen i torsdags var lätt. Benen kändes pigga och fräscha. Kände inget av förkylningen.

På fredagen vilade jag för att spara krafter inför lördagens långpass.
Det var ett underbart väder. Vi möttes upp i Skatås för att springa broarna runt vilket innebär att vi betar av både Älvsborgsbron och Göta Älvbron.

Lördagen bjöd på underbart väder. Förutsättningarna för ett långpass i slutet av februari kunde inte varit bättre. Vi höll ett jämt och fint tempo hela vägen.
Enligt Garmin så var medeltempot fina 5.20 min/km. Det gick alltså lite fortare än vad känslan var. Det är ju alltid positivt.

Det som är mindre positivt är att det smärtar på utsidan vänster fot under fotknölen. Trots vila och smärtstillande med Iprensalva finns smärtan kvar.
Det gör inte lika ont men fortfarande är det ömt.

Anlitar doktor Google för att ta reda på vad min smärta beror på. Diagnosen skulle möjligen kunna vara Peroneal Tendonitis. Jag fortsätter med Iprensalva och stretching.
Springer hem från jobbet idag och känner efter om jag behöver vila från löpningen.

Nu ska jag försöka öka mängden efter ett par tunna veckor. Vill hitta formen till den första tävlingen 17 mars.

mot friskare tider

Förkylningen börjar gå mot sitt slut. Jag är fortfarande snuvig men det kommer nog sitta i ett par dagar till. Äter penicillin i ytterligare tre dagar.

Jag mår mycket bättre nu och igår kunde jag träna för första gången på 8 dagar. Gissa hur bra jag mådde av att packa träningsväskan. Det gjorde nog mer för själen än själva träningen.

Kände mig inte lika stark på gymmet men är ändå hyfsat nöjd med passet.
Fortsätter min träningsvecka med att ta en vilodag idag. Vill inte pressa mig för hårt de här dagarna i uppstarten.

På torsdag blir det lätt löpning 8 km, fredag kör vi gym och på lördag är det långpass i måttlig fart.
Nästa vecka hoppas jag kunna köra igång som vanligt igen. Nu vill jag inte ha fler förkylningar som stör det mesta i tillvaron.

killförkylning

Jag kämpade länge och tappert men till slut fick även jag vika mig. Nu är jag förkyld.

I tisdags började jag känna att en förkylning var i antågande. På onsdag morgon vaknade jag med världens halsont. Tjena, halsfluss igen tänkte jag.
Fick tid hos doktorn på eftermiddagen. Halsprovet var negativt men enligt doktorn såg det ut som en halsfluss var på väg. Fick Kåvepenin och idag känns halsen mycket bättre.

Har haft ofta fått halsfluss de senaste två åren jag varit förkyld. Dags att operera bort halsmandlarna? Aldrig i livet! Har hört att det ska vara 100 resor värre än att ta bort visdomstand.
Någon som har erfarenhet? 

Nu idag sitter jag på kontoret och kämpar mot snuva, lock för öronen och är lite frusen. Tänkte jag skulle ge mig fan på att klara den här veckan så jag kan vila upp mig i helgen utan karensdag.

Varje gång jag blir sjuk så får jag storslagna planer för min träning. Jag vill springa långt, fort och mycket. Sitter och tänker på hur scheman skulle kunna utformas och inspirationen bara flödar.

Nu blir det vila åtminstone över helgen. Brukar vara extra försiktig när jag är förkyld. Ska nog kunna ta ett lättare löppass på tisdag.

synen på papparollen

Jag blir mörkrädd för vissa personers åsikter. Anna Herdenstam som är programledare och reporter på TV4 skriver på sin Twitter att "Enligt en ny avhandling upplever var fjärde pappa förlossningen som något stressande, otäckt eller groteskt. Stackare. Verkligen."

Fortfarande, år 2012, ses tas inte pappans känslor kring graviditet och föräldraskap på allvar.
Jens Berg som är en tvåbarnsfar beskriver papparollen jättebra i SvD 27 juli 2011.

Vi pappor är lika mycket förälder som mamman även om vi inte burit barnet under 9 månader eller blivit förälder på ett alternativt sätt.

Jag är som en helt vanlig pappa - krönika av Anna Mannheimer

Ord som att vi kommer älska vår lille son precis lika mycket som han var vår egen, många blir gravida när de adopterar och det är väl bara att adoptera har skurit djupa sår i mitt hjärta och själ.

Vi har naturligtvis också fått en massa gratulationer, innerliga lyckönskningar och nyfikna frågor. Tack för att ni funnits där för oss.  

Ingen kan någonsin ta kärleken ifrån oss. Kärleken är vår. Vår lille son är en del av oss nu. För alltid

Nedan följer Anna Mannheimers krönika, som är både läsvärd och tänkvärd, om hur vi adoptivföräldrar blir sedda av omgivningen.

 

 --------------------------------------

Ingen sa grattis när jag berättade att vi väntade barn. Jag som var så stolt, så rusigt lycklig och förväntansfull. Vi som hade väntat så länge. I väskans innerfack bar jag runt en skrynklig och tummad kopia på bilden av bebisflickan med de svarta ögonen och honungshyn. 

Alla människor kunde ju se att hon var det sötaste, finaste och absolut mest fantastiska barn en människa kunde önska sig. En gudagåva (om det nu finns sådana presenter). Men inga gratulationer. Inga glada tillrop. Jag började undra om folk runtomkring oss var så avundsjuka på vårt underverk och så missnöjda med sina egna avkommor att det blev för mycket för dom. Att bilden av vår dotter liksom täppte till deras lyckönskningsförmåga. Nej, när jag berättade att vi skulle adoptera en flicka från Kina fick jag två olika sorters reaktioner. Antingen så sa man "Ska ni adoptera? Då ska du se att du blir gravid" eller "Ska ni adoptera? jag hörde om ett adoptivbarn från Polen som är 12 år och inte kan prata ännu". Men inte ett enda grattis.
 
Jag vet inte hur många skräckhistorier jag har hört om internationellt adopterade som det gått dåligt för. Colombianer utan tandanlag, indier utan testiklar, kineser utan ordförråd och koreaner med oerhörda svettningar. Sanningen är att det faktiskt går väldigt bra för de allra flesta adoptivbarn. Och tänk på alla barn som växt upp med sina biologiska föräldrar och som det inte alls slutar bra för. Inte skulle man väl så fort man ser en gravid kvinna upplysa henne om att barnet där i magen faktiskt både kan hamna på Kumlaanstalten och bli ordblind.

Det är inte heller så att man blir gravid av att adoptera. Folk tror att man bara har spänt sig och knipit med äggstockarna, men att nu, när man väl har fått ett barn, så kan man slappna av och sladdra med äggledarna. Det fungerar inte så. (Det finns en liten procent barnlösa som plötsligt hux flux blir gravida. Men det sker oavsett om de adopterar eller inte.)
Men framförallt. När man väl har fått fått barnbeskedet och det lilla kortet så vill man inte bli gravid! Man vill bara ha sitt eget barn. Den lilla kinesiska bebisen med de svarta ögonen och honungshyn, Inget annat barn. Att bli gravid skulle vara en katastrof. Nu har det gått nästan tio år och det är väl märkligt men hon är, helt objektivt, fortfarande det mest fantastiska barn man kan tänka sig. Och på kvällarna ligger vi nära och viskar att det är en sån himla tur att vi fått varandra, Men det är klart att det finns en skillnad med att vara adoptivmamma. Min älskade dotter har ju aldrig druckit min bröstmjölk, jag har inte burit henne i min kropp, ingen navelsträng har bundit oss samman. Hon har inte vilat i min livmoder eller skvalpat runt i mitt egenproducerade fostervatten. Nej, när man tänker på det skulle man ju kunna säga att jag helt enkelt bara är som en helt vanlig pappa.

oplanerad träning

Det blir inte så mycket löpning som jag önskar. Tid finns men prioriteringslistan ser annorlunda ut.

När jag inte får ihop så många kilometer måste jag bli bättre på att planera mina pass. Nu har det blivit mycket på känsla vilket kanske inte är helt fel heller. För att jag ska känna mig tillfreds med löpningen vill jag få kontroll. Därför blir det från och med nu bättre planering av passen. Passen där jag man bara rullar fram i ett skönt tempo får skalas bort.

Finns inte så mycket att säga om förra veckans löpning förutom att de 12 km i lördags var välbehövliga både för kropp och själ. Garmin var på laddning så jag sprang utan klocka men trots det har jag så pass bra koll på min kropp att jag vet på ett ungefär vilket tempo jag springer i. Kilometermarkeringarna har jag lärt mig utan och innan vid det här laget efter alla turer längs Stensjön och Rådasjön :)

I fredags checkade jag in på Sportlife vid Domkyrkan. Hade ett rabatthäfte för två veckors provträning. Det kändes ovant vid alla nya maskiner och jag fick inget riktigt flyt på gymmet. Däremot har jag haft en go träningsvärk i överkroppen under helgen.

Kl. 7 hängde jag och ett par tappra själar på låset vid Friskis i Mölndal. Gym stod på programmet idag. Kroppen svarade bra och jag kunde lägga på lite extra vikt på vissa övningar jämfört med senaste gången jag var där.
Nu har jag bestämt mig. Jag känner mig hemma på Friskis i Mölndal och kommer kämpa vidare med mitt medlemsskap fram till årsskiftet. Sedan kommer jag att ordna med ett årskort på Friskis vid Domkyrkan istället.


Träningsvecka:6


Antal träningspass: 5 st

Total tid: 236 min

Antal dagar av träning: 5


Löpning:

Antal löppass: 4

Sträcka: 38.41 km

Total tid: 171 min

en tuff helg

I onsdags åkte mina föräldrar hem till Norrland igen. Det har varit intensiva dagar och både jag och min fru tycker nog det var skönt att de åkte hem.

Samtidigt är det med en ledsen själ för både mig och Kakan att vi inte ser dom så ofta.

Min pappa lämnade en dunderförkylning efter sig. De sista dagarna lät det som han var döende men eftersom det är den manliga förkylningen så förstår jag honom :) Jag har klarat mig *peppar, peppar* men min fru blev sjuk på onsdagen och Kakan insjuknade på fredagen.

Kakan var gnällig och lite hängig på fredagen. På kvällen brast det och han grät och gnällde/gnydde i princip hela natten. Vi sammanlagt två timmars sömn mellan fredag och lördag. Jag ställde in långpasset för att vara hemma och avlasta min fru. Det hade inte känts rätt att lämna henne. Dessutom var jag inte i form för 25 - 30 km löpning.
Välkommen till verkligheten ekade det i mitt huvud :)

Även om det inte blev nåt långpass fick jag till 12 km löpning på eftermiddagen. Jag behövde komma ifrån en stund för att ladda batterierna.

Helgen har varit jobbig både för föräldrar och Kakan. Febern har nu försvunnit men han är väldigt snorig och har en rosslig hosta. Hoppas han snart bli bättre.
Fick nyss reda på att det idag var det en gladare kille vid frukostbordet. Skönt

Kakan är för liten för att äta socker. Men extra kärlek är kanske viktigast för att bli pigg och kry igen och det har han fått i massor

86 230 plats

Hittade en rolig länk hos Lennart på bloggen Milen sub 40 Det är en världsrankinglista över marathonresultaten 2011. Listan innehåller endast resultat under 3.30.

Mitt resultat från Stockholm Marathon på 3.17.02 ger mig placering 86230 på listan. Tycker att jag borde varit närvarande på Friidrottsgalan 2011 av den enkla anledningen :)

Vilket placering hamnar du på? 

Nästa år är tanken att jag ska träna för att göra en tid under 3 timmar på marathon. Min bestman som även är en av mina bästa vänner, hans bror och pappa har alla gjort under 3 timmar på maran. En tid på 2.53 tror jag är den tid som jag måste slå :)

En tid under 2.53 skulle svinga mig upp 67300 placeringar. Det är väl nåt att kämpa för? 

i valet och kvalet

Äntligen lite löpning idag. Det blir en annan väg hem från jobbet  och enligt eniro.se rita & mät funktion blir sträckan ungefär 11 km. Alldeles lagomt en solig tisdags eftermiddag.

Funderar allt mer på om jag ska delta i eventet Alingsås - Göteborg. Känslan att genomföra sträckan kommer att vara oslagbar. Distansrekordet lockar som sagt väldigt mycket. Samtidigt kommer det slita en del på kroppen eftersom jag inte är van att springa längre än 25 - 30 km.
Just nu, i den här stunden, är chansen 40 %, att jag ställer upp :)

Jag har fria träningsveckor på Sportlife genom två rabatthäften. Tänkte att det nu är dags att utnyttja dom.
Har ett allkort på Friskis & Svettis i Mölndal men deras öppettider passar inte mig särskilt bra just nu. De öppnar för sent för att jag ska kunna träna innan jobbet.
Deras pass på eftermiddagen stör lite eftersom jag vill kunna träffa min son innan han går till sängs vid 19- tiden. Ska försöka sälja/överlåta det och istället börja träna på fitness24seven.com De har bättre öppettider, billigare kort och fler valmöjligheter. Någon som har erfarenhet av Fitness24seven?

päronen

Det har varit dåligt med träning under senaste veckan. Dels beror det på att jag har besök av mina föräldrar som jag träffar alldeles för sällan. Dessutom var tanken att jag inte skulle springa fullt så många kilometer.

Nu när veckan har passerat känner jag mig inte nöjd alls. Jag har helt enkelt varit för bekväm för att ge mig ut och springa. Ändring och skärpning.
Imorgon startar jag upp igen.

På lördag är det ett löparevent för att springa mellan Alingsås och Göteborg. Sträckan är lite drygt 5 mil. Jag funderar på om jag ska springa sträckan mest för att det kan bli en kul grej.
50 km i ett svep känns inte som en prioriterad sträcka för mig just nu.

Planen för veckan är att springa till/hem från jobbet ca 3 ggr. Till helgen blir det ett långpass på ca 25 km om jag inte bestämmer mig för Alingsås-Göteborg.
Dessutom hoppas jag kunna hinna med ett spinning och eller skivstångspass på Friskis samt lite styrka på hemmaplan.

I lördags var jag ute på en högst ordinär 10 km slinga. Mellan km 8-9 ville jag hitta lite fart och den kom bara jag bestämde mig. Kilometern sprang jag i ett medeltempo på 3.37.
Det känns jättebra att jag kan ta fram farten när det behövs och att den finns att hämta även när jag sprungit ett antal kilometer.

Mina föräldrar stannar till på onsdag morgon. Nästa gång vi ses är det i Sollefteå. Det är sommar och kanske kan vår lille son gå. Häftigt.
Innan dess ska det bli skönt med vardag igen bara vi tre även om jag kommer sakna mina föräldrar.

Träningsvecka: 5


Antal träningspass: 3 st

Total tid: 132 min

Antal dagar av träning: 3


Löpning:

Antal löppass: 3

Sträcka: 29.30 km

Total tid: 132 min

vinterfart

Oj vad sugen jag var att springa igår. Först hade vi en del städuppgifter hemma innan mina föräldrar kommer på besök.

Klockan var 19.30 innan jag hade tid att snöra på mig löparskorna. Det fanns ingen tanke på att stanna inne. Kylan fick mig inte på andra tankar. Som jag skrivit i tidigare inlägg älskar jag att springa vintertid också. Det gäller bara att klä sig efter temperaturen. Varje årstid har sin charm

Benen kändes lätta och humöret var på topp. Hade ingen förutbestämd plan vad jag passet skulle innehålla. Efter två uppvärmningskilometer bestämde jag mig för 2 x 1000 m, 2 x 800 m och 2 x 600 m. Ville hålla ett tempo i 10 km fart och lätt jogg däremellan.
Första kilometern gick lätt bland bar asfalt, isfläckar och koll på Garmin.
Det gällde att hålla tungan rätt i mun för att inte halka och slå sig halvt fördärvad. Därefter fortsatte jag med 800 m och 600 m för att sedan vända uppåt igen med en avslutande kilometer som landade på 3.27 nånting. Hemjogg

Medeltempot för mina intervaller slutade på 3.34. Det känns helt okej för att vara i slutet av januari månad. Nu längtar jag till att springa i shorts och tröja igen och bränna intervaller på Åby Idrottsplats.

Kanske blir en bra tävlingssäsong trots allt.
Gissa mina tider på 5 km, 10 km och halvmaran och ni vinner ... ja vad önskar ni er? :)